Rysslands senaste regeringskris har inneburit oklarheter även för järnvägen. I februari villkorade nämligen Internationella valutafonden fonden ytterligare lån till Ryssland på att järnvägen skulle privatiseras. Innan regeringen gav besked om hur man ställde sig till detta, sparkade President Boris Yeltsin hela regeringen. Det tog över en månad för parlamentet att godkänna den nya statsministern Sergej Kirijenko, som ska bilda den nya regeringen.
Den ursprungliga ryska planen var att järnvägen skulle förbli statlig, men delas upp i flera konkurrerande bolag för gods och persontrafik; hur uppdelningen bana/trafikering ser ut är okännt. Innan han valdes, lovade emellertid Kirijenko parlamentet att han aldrig skulle dela upp de naturliga monopolen i energi eller transportsektorn, eller ge upp kontrollen över dem.
Då järnvägens ekonomi stadigt förbättras, är det oklart varför IMF har så bråttom med en privatisering. Intäkterna har vuxit från $9,9 miljarder 1996 och $11 miljarder 1997 till en prognos på $15 miljarder i år. Samtidigt har både efterfrågan och priser fallit. Den 1 december sänktes priset på godstranporter med 10%, och biljettpriserna för persontrafiken sänktes också. Allt enligt www.russiatoday.com, en nyhetstjänst ägt av västliga intressen.
Ekvationen med sjunkande efterfrågan och priser men ökande intäkter kan verka omöjlig. Men förklaringen ligger i det missvisande ryska prissystemet och fenomenet med kapitalförstörande företag. När man i Ryssland bestämde sig för att ta betalt efter vad saker och ting kostar, kom det fram att en del företag tillverkade produkter som var mindre värda än insatsvarorna. Stolar som var värda mindre än det osågade virket.
Andra förklaringar ligger i att man började kontrollera om passagerarna hade giltigt färdbevis och bötfällde de som inte hade det. På så sätt ökade intäkterna. Och servicen förbättrades när de anställda fruktade att de skulle få sparken om de inte gjorde nytta.
En privatisering vore (ännu) mer radikal för Ryssland än det kanske verkar. I den ryska regeringen har järnvägen nämligen ett helt departement för sig själv. Järnvägsdepartementet måste alltså inte göra vad transportdepartementet vill. 1995 hade järnvägsministeriet 2,15 miljoner anställda, 402 sjukhus och elva universitet.